Jag blir så trött. Inte på att springa utan på mig själv. Jag blir aldrig nöjd. Nu sprang jag 5 km i förrgår. Jag trodde verkligen inte jag skulle orka det när jag gav mig ut. För 1,5 månader sen så orkade jag inte gå 500 meter liksom. Men det gick. Så idag när jag ska ut och springa så fick jag en av mina konstiga ideer. Varför inte springa 6 km idag? 5 km sprang jag ju sist?! Inte en tanke på att i Ryd är det JÄVLIGT backigt. Och mina konstiga ideer slutar ju inte där. Jag har för det första fått för mig att skulle man stanna det minsta lilla när man springer så kommer gud straffa dig med 5 extra kilo. Så stanna gör jag ALDRIG. Hur trött jag en är. Vilket gör det lite jobbigare när jag helt plötsligt får ett infall och ska göra ett så kallat "ryck" upp för en och annan backe. Bara för att känna hur det "känns". Det gjorde lite ont. Inte AJ utan snarare OJ. Och så länge det är oj och inte aj så är det ok. Men jag kan endå känna mig lite besviken på mig själv och lite otrygg sådär när jag får sådana infall. :) Men när jag tänker på det så är det i de flesta fall mer positivt en negativt... Länge leve spontana infall!