Jag var en av alla idag som besökte minnescermonin i Kinnarps. Det var nästan fullsatt på läktaren. Väldigt fint av så många att komma och störta varandra och visa sitt stöd. Det var väldigt fint, men samtidigt så otroligt sorgligt. Så mycket ledsna människor och speciellt barn. Och att se alla spelare som var helt förstörda gav mig verkligen en 100 kilos klump i magen. Sen tänker jag på min bror som idag besökte minnescermonin i ryssland. Såg lite bilder från den cermonin. Där står alla kistor uppradade på isen och deras familjer sitter på stolar bakom kistorna. Usch. Jag lider verkligen. Detta var verkligen nått av det värsta jag vart med om. Och då kännde jag inte Stefan mer en att man hejjade på varandra när man gick förbi. Detta går inte riktigt att beskriva med ord. Så jag tänker inte försöka.

Ta vara på varandra. Komplimanger skadar ingen. Och kramar är riktigt underskattat!