Första dagen på min semester och jag lyckats med bedriften att sova till 11. Det har jag inte gjort på ett halvår. Blev en lång promenad med hunden i den fina vädret. Det går verkligen inte snabbt. Det som brukade ta en timme att gå tar nu ca en och en halv timme. Lite pinsamt men va ska man göra. Längtar tills jag kan springa igen. Fort som faaaan me. Jag vill känna mig stark. Jag älskar känslan när det känns som man kan springa hur långt som helst eller hur fort som helst. Benen bara går av sig själva. Nu får jag kämpa för att ta mig upp för backarna. Mina ben och fingrar svullnar så mycket att byxorna som först satt pösigt nät jag lämnade huset sitter som ett ormskinn när jag kommer hem och fingrarna pulserar. Jag känner mig verkligen svag, gnällig och värdelös. Trallallala. Försöker tänka på annat. Spelar Moraträsk på sportify och skrattar för mig själv när jag går. Och vet ni vad, om en vecka är jag i köpenhamn. Det längtar jag till. :)