Usch vilken ångest. Jag drack min allra första kaffekopp idag. Och det känns som hela världen rasar ihop. Jag är gammal nu. Jag har försökt att motstå detta kaffe tjat i så många år. Och idag tog jag alltså det första steget mot vuxenvärlden. Det känns förjävligt. Inget blir bättre av att det lagas potatismos och falukorv i mitt kök. Om jag spolar tillbaka bandet ett halvår så va tanken att jag skulle äta potatismos och korv lika med noll. Den var en liter popcorn och halvliter Pepsimax mina kvällar förgylldes av. Och jag försökte länge hålla mig fast med mina dåliga matvanor. Främst för att tanken på att behöva växa upp skrämmer skiten ur mig. Va kommer ske här näst? Börja låna böcker på biblioteket, börja försöka sig och pensionspara. Jag blir ju ledsen.