När jag gick i lågstadiet minns jag inte så värst mycket. Jag hade 2 bästa vänner. I början på mellanstadiet dog den ena och den andra flyttade och bytta skola. Och tills då var väll allt frid och fröjd vad jag minns. Sen kom jag ihåg att skiten började. Jag var så klart väldigt poppis bland killarna eftersom min pappa va en känd hockey spelare i jönköping under den tiden och vann SM guld med Hv 1995. I den åldern är det ju hur stort som helst. Det fanns ju inte mycket jag kunde göra åt saken. Ibland tjejerna va jag inte så populär direkt. Men det är väll så det funkar. Populär bland killar = impopulär bland tjejerna. Så det va väll där någon gång allt började. Tjejerna började skicka lappar till alla tjejer i min ålder att ingen fick vara med mig. Och ja, de flesta skrev nog faktist på den där lappen. Och dag in och dag ut fick jag höra de sjukaste rykterna om mig och min familj. Jag fick tofflor kastade i ryggen och rivmärken på armar när jag gick i korridoren. Sen träffade jag Anna som skulle bli min bästis i många många år framåt. Jag började på högstadiet på råslätt och även där trots att pappa hade slutat spela hockey för länge sen fick jag höra massa rykten och folk som berättade för mig att jag fan inte ska tro att jag är nått bara för min pappa spelade hockey. Vissa gjorde sitt yttersta för att jag skulle må så dåligt som möjligt. Och jag retade säkert upp en och annan när jag aldrig visade en min. Jag kunde få 3 stycken tjejer som stod och skrek elaka saker till mig att börja gråta alla 3 på mindre en en minut. Jag minns att när jag spelade fotboll och innerbandy så snackade många i laget skit om mig jämt när jag inte hörde. Deras föräldrar satt och sa elaka saker om mig på läktaren ibland så jag hörde. " Hon ska inte tro att jag är nått" "Det märks att det är Ove thörnbergs dotter, hon passar aldrig" " Så himla bra är hon väll inte" "Ska hon inte byta någon gång" . När man är 15 år kanske det inte är det roligaste att höra från föräldrar på läktaren. En gång var det några föräldrar till en i mitt eget lag som applåderade när jag blev utvisad. Sen började jag iallafall på gymnasiet. Och det var ju när min bror precis börjat spela i Hvs A-lag. Och så många gånger jag fått höra att jag minsann inte ska tro att jag är nått för att min bror spelar i hv kan jag inte ens räkna på en miniräknare. Och alla sjuka rykten som kommer från ingenstans. Jag har aldrig haft en tjejkompis som jag umgåtts med i min klass. Jag har alltid vart ensam eftersom jag valde fotbollen före vännerna. Jag är en väldigt stark person och trivs bra att vara ensam. Men att folk alltid ska tro att man är bitchig och dum i huvudet för att man är ensam är knäppt. Jag har alltid umgåtts med killar i min klass. Killar är så okomplicerade. Man kan liksom bara hoppa in i gänget och gå å äta i matsalen utan att det är nått konstigt med det och ingen blir arg om man inte går med dom och äter nästa dag. Jag har vart mobbad/utfryst/kalla det va du, vill av tjejer i hela mitt liv. Jag tar inte in vem som helst i mitt liv. Jag har hellre ingen vän en 5 halvbra som jag inte litar på till 100%. Jag vill inte va en del av ett tjejgäng där alla pratar skit om varandra.